Två stycken pergament ligger ihoprullade tillsammans
Till mina äventyrarvänner i Röda Gänget (jag minns inte vad vi kallade oss, men det var väl någonting sådant - skyll inte på mig, jag var inte ens 3 månader gammal när jag hörde det första gången, och vi använder det inte så ofta).
Jag antar att vänner är rätt ord; även om vi inte precis umgås med varandra så mycket socialt så har ni ändå lärt mig mycket om vem jag var.
Det är synd att detta skulle vara det sista vi upplever tillsammans, men med tanke på vad vi åstadkommit för Golarion och framför allt Isger och även Cheliax, så känner jag mig stolt över våra bedrifter tillsammans.
Som ett sista uppdrag så hoppas jag att ni kan ta med mina kvarlevor hem så att min kropp kan förmultna i Golarions välbekanta marker (gärna utanför Elidir), samt det efterföljande brevet. Se till att informera Eloise om min begravning, så att hon kan informera mina andra vänner. Ge henne även brevet.
Tack för allt,
Alex
Till min kära Eloise,
Om du läser detta, så har min sista flygtur i världen tagits, och jag kan bara hoppas att mitt slut var ett värdigt sådant. Jag vill att du ska veta hur obeskrivligt glad jag är för att våra vägar möttes. För du är den eld som höll mig varm genom de mörkaste nätterna, min ständiga följeslagare i tanken, och garanterat det sista jag tänkte på innan det tog slut.
Eloise, vi visste båda att jag inte var gjord för ett långt liv framför en brasa, inte för frid och trygghet. Jag var gjord för att kämpa. Jag var beredd att riskera allt, för det liv vi alltid drömde om – ett rike utan Thrunes. Ett rike där ditt folk inte lever under hennes tyranni, där framtiden är något mer än bara ett smalt fängelse för var och en av oss.
Att få se ljuset i dina ögon när vi diskuterade på kvällarna i biblioteket – våra planer, våra galna idéer om frihet – det var då jag visste att jag måste försöka. Det var du som väckte mitt hjärta till den modiga, kanske dumdristiga, övertygelsen att eftersom jag kan så måste jag försöka förändra världen till det bättre.
Jag vet att du var orolig, jag vet att du bad mig att vara försiktig, men jag vet också att du vet att det inte fanns någon annan väg. Du, bättre än någon, visste att jag skulle gå på ända till slutet om så krävdes. Om detta brev når dig, så vet att jag har gjort det, och att jag gjorde det för oss alla. Jag tog steg som ledde mig bortom denna värld, men jag gjorde det för att göra vårt Isger till en plats där alla kan leva, utan rädslan för Thrune.
Jag lämnar dig inte med bara sorg, Eloise. Jag lämnar dig med hopp, samma hopp som du tände i mig. Du vet var du ska leta. Jag vet att du kommer finna styrkan att fullfölja det som vi påbörjat.
Så detta är mitt sista ord till dig: tack. Tack för att du såg mig, inte bara för den jag var, utan för den jag kunde bli. Tack för att du stod vid min sida. Och må du för alltid finna tröst inom bibliotekets väggar, med dess ord och hemligheter som både omfamnar och utbildar dig, precis som du en gång gjorde för mig.
Med all kärlek och all den tacksamhet som mitt hjärta kan rymma,
Din älskade,
Ne-avak-ale x’ijat veter